Ett levande arv – från dåtid till framtid
Stiftelsen Eduard och Sophie Heckscher har genom mer än ett sekel burit vidare ett filantropiskt arv som formats av sin tid men aldrig stannat i den. Från de tidiga sociala insatserna kring Klippgatan 19 och Glämsta, via långvarigt stöd till vård, utbildning och kultur i Sverige, till internationella åtaganden för utsatta judiska barn och ungdomar i Baltikum, löper en tydlig röd tråd: omsorgen om människors värdighet, trygghet och framtid. Stiftelsens historia visar hur ansvarstagande filantropi måste vara både rotad och rörlig. Rotad i urkundens värderingar och i Sophie Heckschers grundläggande vilja att hjälpa utan att frånta människor deras identitet – men samtidigt rörlig nog att möta nya behov, nya sammanhang och nya generationer. Varje omorientering har burit med sig samma grundfråga: var gör insatsen störst och mest varaktig nytta?
I dag, när stiftelsen fortsätter sitt arbete i en värld präglad av osäkerhet, förändring och nya former av utsatthet, framstår detta arv som särskilt relevant. Historien är inte avslutad, utan levande. Den påminner om att filantropi inte handlar om enskilda projekt, utan om långsiktigt ansvar, tillit och modet att både hålla fast och släppa taget när tiden är mogen. Det är i denna anda som stiftelsens arbete förs vidare – med blicken fäst vid framtiden och med en tydlig förankring i de värden som en gång formulerades av Eduard och Sophie Heckscher. Ett arv som inte bara förvaltas, utan fortsätter att utvecklas.
Sophie Heckscher – filantropi, ansvar och långsiktigt engagemang
Sophie Heckscher var, tillsammans med sin make Eduard Heckscher, en central gestalt i det svensk-judiska filantropiska arbetet under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Hennes insatser präglades av ett djupt socialt ansvarstagande och en stark övertygelse om vikten av utbildning, värdighet och möjligheten till ett tryggt liv för utsatta människor – särskilt inom den judiska minoriteten. I en tid då många östjudiska immigranter anlände till Sverige under svåra ekonomiska och sociala förhållanden, engagerade sig Sophie Heckscher i praktiskt och långsiktigt inriktat hjälparbete. Tillsammans med Eduard Heckscher var hon drivande i initiativ som syftade till integration utan assimilering – att hjälpa nyanlända judar att etablera sig i det svenska samhället utan att tvingas avsäga sig sin kulturella och religiösa identitet.
Ett av de mest betydelsefulla uttrycken för detta engagemang var Judehuset på Klippgatan 19 i Stockholm, ett socialt bostadsprojekt som erbjöd rimliga boendeförhållanden, trygghet och gemenskap. Här blev Sophie Heckscher en del av ett större filantropiskt sammanhang där bostad, omsorg och social stabilitet sågs som grundläggande förutsättningar för människors egenmakt och framtidstro.
Sophie Heckscher var också verksam inom ett bredare välgörenhetsfält där stöd till fattiga, sjuka och socialt utsatta grupper stod i centrum. Hennes arbete kännetecknades av ett helhetsperspektiv: materiellt bistånd kombinerades med respekt för individens värdighet och strävan efter långsiktig förbättring snarare än tillfällig lindring.
Genom sitt engagemang lade Sophie Heckscher grunden för ett filantropiskt arv som fortfarande lever vidare. Stiftelsen Eduard och Sophie Heckscher bär hennes namn och värderingar vidare genom att stödja judiskt liv, utbildning, kultur, social omsorg och gemenskap – i Sverige och internationellt. Hennes livsgärning utgör därmed inte bara ett historiskt exempel på ansvarstagande, utan också en levande inspirationskälla för stiftelsens arbete i vår tid.
Boris Belzikoff berättar om hur det var att växa upp upp på klippgatan 19
I huset på Klippgatan 19 tillbragte jag hela min ungdom, från 1913 då huset stod färdigt till 1935 då jag var färdig med min examen. Vad var det då som var så märkvärdigt med Klippgatan 19, som gjorde det huset till något unikt i svensk stadshistoria? Jo, nämligen att det liknade mer än någonting annaten rysk eller polsk ”stetl”, en stetl i miniatyr, flyttad från öst och omplanterad i svensk mylla. Det var en idealisk miljö för judiska invandrare att vistas i de år de behövde för att acklimatisera sig i det nya landet. De flesta problem som man idag brottas med, då det gäller invandrare, deras språk och kultur och deras inlemmande i samhället löstes spontant och smidigt i ”judehuset”.
Det var Eduard och Sophie Heckscher som finansierade projektet. Eduard själv hade invandrat från Danmark, han började som handelsbokhållare men arbetade upp sig till att bli en av de ledande bank- och finansmännen i den svenska huvudstaden. Senare i livet gjorde han stora donationer bland annat till Högskolan och Handelshögskolan. Makarna var barnlösa. Det sista Eduard hann med innan han dog var att hjälpa att hjälpa fattiga judiska familjer som i seklets början tagit sig hit. Samma år som stiftelsen bildades, 1911, avled Eduard Heckscher nära 80 år gammal. Hans änka Sophie, född Rubenson) fullföljde dock med stor beslutsamhet det påbörjade arbetet och huset stod färdigt för inflyttning 1913. Här bodde en skara människor, uppryckta med rötterna från fjärran platser i det ryska tsardömet och levde ett liv som var så olikt vanligt svenskt stadsliv som tänkas kan. Många olika yrken var representerade, allt från möbelsnickare till skräddare och bokbindare.
På sätt och vis fungerade hela huset som en storfamilj, där alla hjälpte alla. Om någon kom i knipa såg de andra till att han inte skulle behöva lida nöd. Nästa gång var det ens egen tur att låna ihop till det allra nödvändigaste. Gemenskapen var faktiskt större än så. Om det till exempel var knappt om kläder till barnen fanns det alltid rika judar i de norra stadsdelarna som var villiga att skänka några begagnade skor, kostymer och klänningar till behövande.
Stiftelsen gjorde en viktig insats genom att under läsåret tillhandahålla barnen en gratis måltid om dagen. Och det var inga måltider vilka som helst. En riktig skånsk matmamma stod i köket och försåg oss med den ena läckerheten efter den andra. Och allt var koscher!
Det fanns gott om roliga och intressanta människor på Klippgatan med skiftande talanger. Några av fruarna var skickliga på att brygga vin och andra lagade till ett underbart mjöd till påsken. Sedan bytte husmödrarna med varann. På den stora vinden fanns det tunnor med surkål, inlagd gurka och deg till det ryska brödet. Byteshandeln florerade. Överhuvudtaget var det ett ständigt springande in och ut ur lägenheterna, mest med husets eget folk men även för övriga judar på Söder blev Klippgatan en träffpunkt. Även arbetsstugan på nedre botten, ”något av det bästa som fanns i huset”, stod öppen för judiska barn som inte bodde där. Husets läge var något av ett fynd. Det låg alldeles intill Vitabergsparken eller Tippen som det också kallades och var i början omgivet av ödetomter och höga spännande berg. Den branta backen mot Sofia skola var som gjord för halsbrytande färder på spark och kälke. På somrarna lyssnade vi på hornmusik och tittade på folklivet, på vintern lärde vi oss åka skidor på den trafikfria marken. Alldeles vid uppfarten till kyrkan, där man samlades till skolavslutningarna, fanns det några granna häggar och minnet av deras doft har följt mig genom.
Hur stiftelsen har verkat - En historisk översikt
Under första hälften av 1900-talet spelade huset på Klippgatan 19 en central roll i det judiska sociala livet i Stockholm. Före, under och efter andra världskriget användes arbetsstugan både som mötesplats för judisk ungdomsverksamhet och som en tillflyktsort för judar som lyckats fly undan nazismen. Huset fungerade som ett levande centrum för gemenskap, stöd och aktivitet. På 1950-talet fattade stiftelsens styrelse ett beslut om att sälja Klippgatan 19 och i stället investera i andra fastigheter, först på Södermalm och senare i andra delar av Stockholm. Under flera decennier fortsatte stiftelsen därigenom att uppfylla sitt ursprungliga sociala uppdrag genom att tillhandahålla bostäder för behövande judar. I början av 1980-talet förändrades dock förutsättningarna i grunden genom en ny hyreslagstiftning, som fråntog hyresvärdar rätten att själva välja hyresgäster. Detta gjorde det omöjligt för stiftelsen att leva upp till sina stadgar, och fastighetsförvaltningen avvecklades successivt. Rimligt prissatta bostäder för behövande judar Parallellt med bostadsverksamheten hade stiftelsen redan tidigt engagerat sig i Glämsta – det judiska sommarkollot på Väddö som möjliggjordes genom en donation av lantbruket från Isak Hirsch till Judiska Församlingen i Stockholm.
Redan på 1910-talet gav Glämsta fattiga judiska barn möjlighet att tillbringa somrar på landet, få näring, vistas i naturen och delta i ett strukturerat vardagsliv. När den akuta fattigdomen med tiden minskade utvecklades verksamheten till att omfatta alla judiska barn, oavsett bakgrund. Stiftelsen bidrog under lång tid med ekonomiskt stöd till Glämstas utveckling, särskilt vid större infrastrukturella satsningar. En betydande donation gjordes 2009, vilket möjliggjorde byggandet av ett allaktivitetshus som stod färdigt och togs i bruk 2013. Under 1990-talet breddades stiftelsens stöd ytterligare. Förutom Glämsta och Judiska Sjuk- och Pensionärshemmet kom även verksamheter såsom Neuberghska Ålderdomshemmet i Göteborg, Hillelskolan i Stockholm samt annan judisk ungdoms- och utbildningsverksamhet att prioriteras. Samtidigt började stiftelsen även stödja judisk kulturverksamhet, däribland Stockholms Judiska Filmfestival, Lena Einhorns dramadokumentär Ninas resa och Judisk Kulturdialog på Bokmässan i Göteborg.
För 25 år sedan inledde stiftelsen en mer genomgripande omorientering. Urkunden studerades på nytt och stiftelsens ursprungliga vilja prövades i relation till samtidens behov. Detta ledde till ett långsiktigt engagemang för judiska barn och ungdomar i Baltikum. Projektet Jeladim shelanu / Våra barn i Estland kom att pågå under nio år och gav samlat ekonomiskt, socialt, medicinskt och psykologiskt stöd till omkring 90 särskilt utsatta judiska barn per år och ungdomar i åldrarna sex till sexton år. När projektet avslutades rådde samsyn om att hållbara strukturer hade byggts upp inom Tallinns judiska församling, vilket möjliggjorde ett självständigt fortsatt arbete. Efter avslutat engagemang i Estland riktades stiftelsens uppmärksamhet mot Lettland och den judiska församlingen i Riga. Sedan 2019 har stiftelsen finansierat ett program, med fokus på hjälp till självhjälp för utsatta judiska barn i Riga. Arbetet bedrivs i en komplex historisk och social kontext präglad av nazistisk och sovjetisk ockupation, djupa klasskillnader och långsam återhämtning. Projektet löpte initialt enligt plan, men påverkades senare av covid-19-pandemin, vilket medförde behov av anpassning och omprövning.
Genom hela sin historia har stiftelsen, i olika former och sammanhang, hållit fast vid den grundläggande idé som formulerades av Sophie Heckscher: att främja sociala och samhällsnyttiga ändamål med judiskt innehåll, med människors värdighet, långsiktighet och framtida generationer i fokus.
Eduard och Sophie Heckschers stiftelses Ordförande
När vi ser tillbaka på Stiftelsen Eduard och Sophie Heckschers historia ser vi en berättelse om ansvar, medmänsklighet och en vilja att bidra till ett starkt och levande judiskt liv – i Sverige och internationellt. Sedan stiftelsens tillkomst har samhället förändrats i grunden. Ändå är de värden som en gång formulerades av Eduard och Sophie Heckscher fortsatt högst relevanta.
Deras övertygelse om att social omsorg, utbildning, kultur och gemenskap är avgörande för människors möjlighet att bygga ett liv i trygghet och värdighet har varit vägledande för stiftelsens arbete genom generationer.
Styrelsens arbete blir därmed att hålla fast vid stiftelsens grundläggande idéer, samtidigt som vi är lyhörda för samtidens behov och beredda att ompröva våra prioriteringar när verkligheten förändras. Vårt uppdrag är inte att bevara historien som ett minne, utan att låta den fortsätta verka i praktisk handling.